Things I like

Jag tänkte så här. Att jag inte har så himla mycket att säga idag. Men så här är det. Det här är sånt jag gillar. Sån är jag. Och så luktar det solvärme här i butiken idag. Och det är fint det med.

Ispalats & slemlossning

Så var vi hemma igen. Det är alltid gott. Jag är en sån som alltid längtar hem. Tycker om att vara ute och fara. Göra nya saker. Träffa nytt folk. Men jag längtar alltid hem igen. Kanske har det att göra med att jag är kräfta. Eller är det för att vi har ett så fint hem. Eller helt enkelt för att borta är bra men hemma bäst. Vårt hus förvandlats till ett ispalats. Och flickorna fick astma i fjällen. Nu har vi kommit till fasen när slemmet skall lossna och hostas upp. Det går rysningar längs min ryggrad när jag hör dom hosta. Men tack vare astmamedicinerna kommer det att lösa sig ganska snabbt. Vi lever i en god tid. Såna saker löser sig.

Gone skiiing

Är med familjen på traditionsenlig vintersemester. Soliga fjäll och en fyrabarnsfamilj med barn i alla möjliga åldrar på tur i skidspåren. Rätt så ljuvligt men trött blir man. Som om man inte redan var det från början. Min trötta hjärna blir nu diskad och genomsköljd med nygamla vyer. Stugan vi bor i är som att sätta sig i en tidsmaskin till 70-talet. Men den är stor och mäktig den där jorden som är vårt hem. Det ger ett välbehövligt perspektiv. Nu blir det bingen och nattinatti. Sov så gott. Nya äventyr väntar imorgon.

Mammagumman pysslar igen

Det har inte funnits varken tid eller ork. Men lite vid sidan om har det pysslats så smått. Efter helgens utflykt kom inspirationen och orken och också tiden. Eller så gav jag mig tid. Och så blev en docka i alla fall färdig. Mycket nöjd är jag med tyget till kläderna som är ekologisk plysch som jag hittade på Syfestivalen. Håret är från höstens festival och faktiskt av silke. Väldigt rufsigt och busigt och ligger inte alls på plats. Men här är hon i alla fall. En lite blyg viol.

En fin dag för en workshopoholiker...

Så har vi varit på Syfestivalen. Och workshopat oss igenom ett antal nya tekniker. Lilla Liv lärde sig virka luftmaskor och har sedan virkat och virkat hela kvällen igenom. Häftigast var annars Färgkraft. Så härligt, gediget, vackert, estetiskt, levande och kärleksfullt. Att få sy sina ullbroscher med knapphålssilke ger mammagummas gamla sömmerskehänder lyckorus. En massa annat knas hittar man också på den där festivalen. Men plockar man russinen ur kakan kommer man hem med mycket vackert pyssel i påsarna. En skön dag...

Bitarna börjar falla på plats...

När det händer väldigt mycket. När man sen tittar tillbaka. Kan det hända att man tänker att det var värst vad det gick snabbt. Vad det hände mycket. Tittar tillbaka till i höstas. När jag jobbade på sjukhuset. När det som är min verklighet nu bara var en dröm. En vilja och en önskan. När pappa levde. Och allt var helt annorlunda. Nu är det så här istället. Och det är rätt bra det med. Det är fint. Det är det faktiskt. Och jag är tacksam. Det är jag.

Ljusare nu...

Det är inte längre mörkt som i en säck. De senaste veckorna har ägnats åt att sörja och förstå och att arbeta. Webshopen har uppdaterats rätt rejält. Har suttit och lagt in bilder och artikelnummer. Ett litet pillerjobb som passar när man mest vill vara still. Shopen är ju så fin nu också så det är ju en glädje att sitta där och pilla. Och så är det ljust sent på eftermiddagarna. Det känns som om man kommit ut ur en säck. Gnider sig lite försiktigt i ögonen och ser sig omkring. Hoppla la. Hela världen fanns visst där utanför. På lördag är det nypremiär för finfin barnteater med kläder av mammagumman själv. Ingen rövare finns i skogen av Astrid Lindgren. Fick fina recensioner vid premiären för cirka ett år sen. Boka biljetter. Gå och se!

Alla hjärtan

Alla hjärtan pickar och slår. En förutsättning för vårt liv. Sen en dag stannar det och då är det slut. Det är rätt obegripligt. Men det är också så tydligt. Så enormt glasklart när det sker. Så många gånger har jag, i mitt tidigare yrke, varit med när det där allra sista lämnar kroppen. När själen vandrar vidare ut och upp och vart då? Det vet jag inte. Men någon annastans är det i alla fall. Och vi som blir kvar får inte följa med. Vi vet inte och vi förstår inte. Vi kan bara bidra med att hjälpa till en bit på traven. Genom att låta det ske. Låta den som ska gå också få göra det. Att få gå i frid. Det är det minsta man kan begära Att få gå i frid. Jag tänker på dig idag lilla pappa. Och andra med som fått gå. Jag hoppas ni fått gå i fred. Vila i frid, pappa. Kärlek till dig och alla andra med.

Stickat pysslat och köpt

Är det något jag verkligen skulle vilja kunna som jag inte redan kan så är det två saker. Sticka och klä mig så där lagom bohemiskt snyggt. Hittade denna underbara butik genom vännen Toril. Och jag blir ju så sugen på att sticka och bära såna vackra plagg som i bilderna ovan. Men tyvärr tyvärr så får jag inte till det med stickor och garn. Helgen som kommer är det syfestival och jag kommer absolut att åka dit. Men jag får nog lov att sticka färdigt halsduken som jag investerade i på förra syfestivalen för att kunna tänka mig att köpa nya garner för nya projekt. Tyvärr. Håller på och stickar om för tredje gången. Denna gång lite mindre entusiastiskt av rätt självklara skäl. Så jag får göra som man gjorde när man var liten och blev tillsagd: köpa med ögonen och inte slänga upp plånkan för första bästa helt ljuvligt mjuka garn i det underbaraste färger. Istället har jag köpt mig en kofta från Yllet på postorder. Och så får det vara. Lördagskramar!

Bättre än bäst

Suttit uppe sent en kväll och tittat TV med äldsta sonen. Diggat lite försiktigt i kapp. Mammas gamla musik. Sonens nya. Rocka rocka i TV-soffa. Sorgligt men sant. Livet är svårt. Svårare ändå för en del. Vackra texter. Tunga trummor. Konstig dans. Och allt som hör livet till...

Söndagsförströelser - ointresseranta fakta om mig!

Slappsöndag. Har varit på bärsjalsträff och träffat andra bärsjalsfrälsta och fikat och provat och knutit och klämt och pratat och haft det allmänt fint. Sen fick jag en utmaning av Daisy som jag genast antar. Sju ointressanta fakta om mig själv. Precis vad jag mäktar med innan det är dags att göra söndagsmiddag...

1. Jag gillade Bay City Rollers när jag var liten. För att jag tyckte dom var söta.

2. Jag har i princip alltid haft halvlångt hår och alltid tänkt att jag borde spara ut det.

3. Jag har bankkort i två olika banker

4. Jag har aldrig skrivit dagbok.

5. När jag var liten ville jag bli barnmorska för jag trodde att det var dom som tog hand om bebisarna (inte mammorna och förlossningen).

6. Jag tyckte Raskens var spännande när det gick på TV första gången

7. Jag har alltid en trave böcker på sängbordet som jag aldrig läser för jag somnar alltid som en stock ändå.

Utmaningen skall skickas vidare till sju andra bloggare. Jag slår till på stort och skickar till Calle, Bella, Sanna, Marcus, Lasse, Alex och Ebba. Tack för mig!

Nåt nytt

Så börjar jag möblera. Det är så likt mig. Så skönt. Skönt att vara sig själv lik. Och skönt att hålla på. Hålla på och fixa och använda hjärnan till att få till det. Till något skönt. Så hittade jag en blogg. Och där hittade jag en bild. Den gjorde mig glad och gav mig lite lust. Och lite inspiraton. Tokig var den. Och lite glad. Kanske.

Ljusskiftningar

När jag vaknade imorse var världen där jag bor förändrad. Ett nytt ljus. Lite pastellfärgat och massa massa massa snö. Jag tänker att det så det är nu. Nu börjar det nya. Tänker på pappa hela tiden. Tänker att jag önskar att han fått uppleva detta pastelliga och njuta av det. Men det var inte så det var. Han kunde inte riktigt njuta. Inte sedan han fick veta att han var sjuk. Kanske inte innan heller. Det kanske inte ingår i mansrollen att njuta. Sitta ner en stund och ta in nuet och njuta det. Nuet just nu kanske inte är så njutbart. Men så ändras ljuset. Jag lyfter blicken. Ser det där pastelliga snötäcket. Tankarna skingras en stund. Nuet kanske inte njuts men känns i alla fall lite lättare att bära.

Andas andas andas

Andas ut. Ännu en dag. Andas in. Ännu en dag. Ser framåt. Önskar mig lite bort. Längre fram. Då detta är lämnat bakom mig. Ett minne. Ett sår. Men inte vardag. Inte varje dag. Vaknade med en tår på väg i ögonvrån imorse. Den har varit där hela dagen. Men den kommer inte ut. Kanske grät jag tomt. Det kanske inte finns någon mer tår just nu. Bara tyngd. Och lite smärta. Idag ska jag i alla fall gå och yoga. Känns som en befrielse. Andas. Andas ut och in. Kanske kommer tårarna då. Kanske.

Nästa dag

Så vaknar man till nästa dag. Med huvuvärk. Nackvärk. Och en liten skavande känsla i själen. Han fattas mig. Jag gråter lite. Ledsen för hans skull. Han skulle velat mer ändå. Det är jag säker på. Men livet är som det är. Och det går vidare. Så är det. Pappa hjälpte mig att sätta butiken i sjön. Han handledde och vägledde. Styrde upp och kom med goda råd. När han blev sjuk blev jag först så ledsen att jag tänkte släppa detta helt och hållet. Kändes trist att fortsätta själv. Kanske lite svårt också. Osäkert och otryggt. Men det är kanske som Maria säger. Sen blir man tvungen att bli vuxen. Så jag bestämde mig för att fortsätta och försöka lyfta det en nivå istället. Ta större ansvar. Fatta viktiga beslut. Växa och utvecklas. Och han var duktig på att stödja utan att störa. Kanske jag blev lite mer vuxen redan när han levde. Jag tror faktiskt det. Det känns så. Nu får han leva vidare genom oss som är kvar. Det han gett under sin tid i livet omsätts till realiteter här och nu. Det känns gott. Det ska jag spara på. Tack för det, pappa. Och tack för alla tankar och kramar. Det värmer in i själen. Tack!

Ledsen är jag

Han lever inte längre. Han dog. Han avled. Och gick bort. Min pappa var sjuk. Det visste vi alla. Att sjukdomen skulle ta hans liv. Det visste vi med. Men inte när och hur. Men nu vet vi. För det slut nu. Punkt. Ende. Over and out. Han fattas mig redan.

Börjar det inte bli lite ljusare nu ändå

Så blev det svinkallt igen. Snö och svinkyla. Men lite lite lite ljusare om mornarna tycker jag att det är. Visst är det så att det är lite lite lite ljusare på mornarna nu än för ett tag sedan. Svinkallt och lite lite ljusare. Tröstar mig med det. Här är en mammagumma som längtar till våren. Så är det.

Lagen om alltings djävlighet

Jag har ju antytt det tidigare. Att tekniken inte riktigt velat samma som jag. Det handlar om allt möjligt som inte alls fungerat som det ska i varuhuset. Först fick jag vänta i evigheter på kassaapparat. Sen kom den. Sen fick jag vänta i evigheter på kortläsare. Sen kom den och det var fel sort. Analog i stället för digiatal. Sen kom rätt sort men då dog internet. Så i en och en halv veckas tid har jag ringt och ringt och ringt och ringt och ringt och försökt få allt detta fixat. Och nu är allt på plats. Som om inget har hänt. Och flitens lampa har lyst. Och så har poletten trillat ner och så har jag och äldsta sonen fixat med hemsida och webshop och allt sånt som skall till. Jag är så stolt att vi löste alla knutarna. Och tacksam över den support jag fått av mer kunniga personer. Och voila - en ny hemsida! Typ min åttifjärde efter det att jag startade butiken. Och dom blir bara bättre och bättre, om ni frågar mig. Tack och lov kan jag nu lämna detta bakom mig och ägna mig åt andra nöjen. Lovely!

När man är 5½ år

När man är 5½ år så händer det fasligt mycket. Det är ett som är säkert. En massa saker kan man göra själv. Och man vill göra en massa saker själv. Och också för sig själv. Eller med en kompis. Man klär på sig själv. Man bestämmer vad man ska leka. Och man bestämmer sig för att göra det lite i smyg för mamma. Och mamma hon väntar och väntar och tjatar. Kommer du inte snart. Vi ska gå nu. Vad gör du? Då säger man lite lagom rymligt att jag klär på mig varma och sköna kläder för att jag inte ska frysa. De varma och sköna kläderna som sätts på under jeansen och tröjorna är vita. Och då vet mamma vad som är i görningen. Så mamma frågar lite försiktigt om det ska lekas på dagis idag. Och det ska det. Bästa kompisen och lilla 5½-åringen har bestämt att det ska lekas Star Wars på dagis. Och att det ska vara rätt kläder för leken. Så i smyg klär jag på mig mina Leia kläder under mina vanliga vardagskläder. Och så går skuttar jag glad i hågen i väg till dagis. Sött va!

Det var väldigt tyst här i huset. Pappagubben har tagit med sig småflickorna på en tur till utgångspunkten. Den lilla del av världen där han kommer ifrån. Där han har sina rötter och sin grund. Hemma är mammagumman och storpojkarna. Vi har det bra vi. Har ägnat dagarna åt arbete och kvällarna till att se på actionfilm och äta skräpmat. Riktigt härligt har vi haft det. Nu är det söndag förmiddag. Tyst och stilla. En massa måsten som ligger på hög. Men så skönt att bara göra inget. Det är viktigt det med.

En bild säger mer än tusen ord!

Att bära sitt barn är det bästa man kan göra. I det som gud skapade nämligen min egen kropp och mina armar det är inte så dumt. Men sen kom människan på att använda olika sorters hjälpmedel att bära sin avkomma med. En tradition som fått stå tillbaka lite den senaste tiden (om man ser människans tid på jorden som en meter så vad motsvarar de sista hundra åren då?). Men tack och lov har detta att ta ungarna ur vagnarna och babysittrarna och babyskydden och allt vad det är och i stället bära sina små kära med enkla hjälpmedel kommit tillbaka. Och tack och lov hade jag turen att komma i kontakt med detta med min sista lilla plutta. Visst har jag burit de andra tre på många olika sätt men detta med bärsjal och ergonomisk bärsele är faktiskt helt outstanding. Man blir lite som en frireligiös på ett väckelsemöte. Orden stockar sig. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga för att föra fram alla mina känslor och tankar omkring detta fantastiska fenomen. Men det ordnade sig så fint ändå. För jag har ju Lollo. Och hon satte sin prägel på ett fint foto av en underbar liten bebis. Och se så fint det är. En bild säger mer än tusen ord. Se och njut!

It was a beautiful day.....

Det började så bra med vackraste vädret någonsin och en liten fotoorgie med nya kameran. Men sen hamnade vi dessvärre i teknikens klor. Inte vilken teknik som helst utan den inte så väl fungerande teknikens våld. Åh. Vilken plåga. Helpdesk efter helpdesk. Osv osv. Så det blev en väldigt tröttsam dag. Skönt att den är över. Och tack och lov kan just denna dag inte komma åter igen.

p.s. det finns ledtråd här till Toril.....d.s.

Saturday I´m in love - diskbänksrealism a la mammagumman

Ok! Jag är kär. Fast. Hjärtat bankar och slår. Och lite handsvett med. Denna kamera ger mig gåshud. Så lätt och smidig. Vacker och känslig. Ger mig så mycket vackert tillbaka. Så tack för alla glada tillrop. Till Toveb vill jag bara säga att jag inte förstår hur det kan bli så nära men ändå inte mitt i prick för vissa. Dessutom TVÅ gånger. Men vad vore världen utan de som är lite mer sina egna än vi andra. Kram tovebhjärtat. Jag tror du vet att jag bara skojar med dig. Liksom jag skojar lite med mig själv. Ha en skön helg alla sköna människor.

Gissa vem som

Gissa vem som skaffat sig en ny kamera i alla fall då. Mammagumman förstås. Åter till nollpunkten åter igen. Bilden som illustrerar dagens inlägg i tagen med min älskade gamla Nikon FM och året var väl ca 1985 eller så. En Nikon FM var ett obligatorium för dåtidens konstnärligt lagda ungdomar. Dagens kamera är en Nikon D3000. Ett måste för dagens vuxna bloggare. Så nu är jag en av er. Vi som har systemkamera. Fast digital. Mitt alibi är inte att jag är shopoholiker. Utan nyttan för firmans räkning. Nu ska här fotas till webshopen så ögona blöder. Och så kanske ett och annat konstnärligt mästerverk med då och då. Vem vet...

Nu är det klart!

Det tog emot. Men nu är det klart. Jag har slutligen flyttat syhörnan ner till butiken på stan. Till en början tog det emot. Det kändes det som ett alldeles för stort steg. Framåt eller kanske bakåt. Bakåt i tiden eftersom det var där jag började min yrkesbana. Med mina egna små symskiner på mörka kontor bakom scenen på olika fria teatrar för en himla herrans massa år sen. Sen har maskinerna flyttat hem. Barn har fötts. Utbildningar har slutförts. Nya barn har fötts. Yrkesbanan tog andra vägar. År har gått. Maskinerna har vilat många år. Jobbat ibland. Mer på sista tiden. Men nu är det tänkt att det ska ingå in konceptet. En barnbutik med ett eget syhörna. Mammagummans små filtväskor, tygdockor, lapptäcken och annat ska sys här i lilla kontoret på baksidan. För att få plats med lilla syhörnan fick vi flytta undan annat och rådda om och fixa nytt lite nytt. Nytt och helt ok. Och hur blev det hemma då? Tomt och ljust och rätt snyggt. Det ska nog gå bra. Lilla mammagumma, det kommer att bli bra. Men det tog faktiskt emot. Kändes till en början som ett alldeles för stort steg...

Ja nu har vi haft det riktigt trevligt! Mammagumman, pappagubben, två små flickor, Dali och en och annan annan besökare på Moderna Muséet. Riktigt uppiggande var det att få ta del av Monsieur Dalis syn på livet, konsten, universum och allting. Film nummer två i klippet är jag särskilt förtjust i eftersom jag faktiskt inte bara är mamma utan även sjuksköterska. Att jag aldrig tänkt på att uttrycka mig så när jag velat förmedla syrahämmande läkemedels verkningmekanismer för patienter jag mött! Genialt!

Nya året

Tänkte kanske en årskrönika var på sin plats. Men imorse när vi vaknade var det tio grader plus i köket och tolv minus ute. Dagen börjas med att elda i kaminen och tända stearinljus och mumsa macka ihopträngda i köket och försöka få värmen att sprida sig. Veden skall letas fram i vedförrådet och nuet får ta över. Vi drar till Moderna och kollar Dali. Retrospektiven får vänta.