Nästa dag

Så vaknar man till nästa dag. Med huvuvärk. Nackvärk. Och en liten skavande känsla i själen. Han fattas mig. Jag gråter lite. Ledsen för hans skull. Han skulle velat mer ändå. Det är jag säker på. Men livet är som det är. Och det går vidare. Så är det. Pappa hjälpte mig att sätta butiken i sjön. Han handledde och vägledde. Styrde upp och kom med goda råd. När han blev sjuk blev jag först så ledsen att jag tänkte släppa detta helt och hållet. Kändes trist att fortsätta själv. Kanske lite svårt också. Osäkert och otryggt. Men det är kanske som Maria säger. Sen blir man tvungen att bli vuxen. Så jag bestämde mig för att fortsätta och försöka lyfta det en nivå istället. Ta större ansvar. Fatta viktiga beslut. Växa och utvecklas. Och han var duktig på att stödja utan att störa. Kanske jag blev lite mer vuxen redan när han levde. Jag tror faktiskt det. Det känns så. Nu får han leva vidare genom oss som är kvar. Det han gett under sin tid i livet omsätts till realiteter här och nu. Det känns gott. Det ska jag spara på. Tack för det, pappa. Och tack för alla tankar och kramar. Det värmer in i själen. Tack!