När jag vaknade imorse var världen där jag bor förändrad. Ett nytt ljus. Lite pastellfärgat och massa massa massa snö. Jag tänker att det så det är nu. Nu börjar det nya. Tänker på pappa hela tiden. Tänker att jag önskar att han fått uppleva detta pastelliga och njuta av det. Men det var inte så det var. Han kunde inte riktigt njuta. Inte sedan han fick veta att han var sjuk. Kanske inte innan heller. Det kanske inte ingår i mansrollen att njuta. Sitta ner en stund och ta in nuet och njuta det. Nuet just nu kanske inte är så njutbart. Men så ändras ljuset. Jag lyfter blicken. Ser det där pastelliga snötäcket. Tankarna skingras en stund. Nuet kanske inte njuts men känns i alla fall lite lättare att bära. 
Andas ut. Ännu en dag. Andas in. Ännu en dag. Ser framåt. Önskar mig lite bort. Längre fram. Då detta är lämnat bakom mig. Ett minne. Ett sår. Men inte vardag. Inte varje dag. Vaknade med en tår på väg i ögonvrån imorse. Den har varit där hela dagen. Men den kommer inte ut. Kanske grät jag tomt. Det kanske inte finns någon mer tår just nu. Bara tyngd. Och lite smärta. Idag ska jag i alla fall gå och yoga. Känns som en befrielse. Andas. Andas ut och in. Kanske kommer tårarna då. Kanske. 
Så vaknar man till nästa dag. Med huvuvärk. Nackvärk. Och en liten skavande känsla i själen. Han fattas mig. Jag gråter lite. Ledsen för hans skull. Han skulle velat mer ändå. Det är jag säker på. Men livet är som det är. Och det går vidare. Så är det. Pappa hjälpte mig att sätta butiken i sjön. Han handledde och vägledde. Styrde upp och kom med goda råd. När han blev sjuk blev jag först så ledsen att jag tänkte släppa detta helt och hållet. Kändes trist att fortsätta själv. Kanske lite svårt också. Osäkert och otryggt. Men det är kanske som Maria säger. Sen blir man tvungen att bli vuxen. Så jag bestämde mig för att fortsätta och försöka lyfta det en nivå istället. Ta större ansvar. Fatta viktiga beslut. Växa och utvecklas. Och han var duktig på att stödja utan att störa. Kanske jag blev lite mer vuxen redan när han levde. Jag tror faktiskt det. Det känns så. Nu får han leva vidare genom oss som är kvar. Det han gett under sin tid i livet omsätts till realiteter här och nu. Det känns gott. Det ska jag spara på. Tack för det, pappa. Och tack för alla tankar och kramar. Det värmer in i själen. Tack!
Han lever inte längre. Han dog. Han avled. Och gick bort. Min pappa var sjuk. Det visste vi alla. Att sjukdomen skulle ta hans liv. Det visste vi med. Men inte när och hur. Men nu vet vi. För det slut nu. Punkt. Ende. Over and out. Han fattas mig redan.
Jag har ju antytt det tidigare. Att tekniken inte riktigt velat samma som jag. Det handlar om allt möjligt som inte alls fungerat som det ska i varuhuset. Först fick jag vänta i evigheter på kassaapparat. Sen kom den. Sen fick jag vänta i evigheter på kortläsare. Sen kom den och det var fel sort. Analog i stället för digiatal. Sen kom rätt sort men då dog internet. Så i en och en halv veckas tid har jag ringt och ringt och ringt och ringt och ringt och försökt få allt detta fixat. Och nu är allt på plats. Som om inget har hänt. Och flitens lampa har lyst. Och så har poletten trillat ner och så har jag och äldsta sonen fixat med hemsida och webshop och allt sånt som skall till. Jag är så stolt att vi löste alla knutarna. Och tacksam över den support jag fått av mer kunniga personer. Och voila - en ny hemsida! Typ min åttifjärde efter det att jag startade butiken. Och dom blir bara bättre och bättre, om ni frågar mig. Tack och lov kan jag nu lämna detta bakom mig och ägna mig åt andra nöjen. Lovely! 
När man är 5½ år så händer det fasligt mycket. Det är ett som är säkert. En massa saker kan man göra själv. Och man vill göra en massa saker själv. Och också för sig själv. Eller med en kompis. Man klär på sig själv. Man bestämmer vad man ska leka. Och man bestämmer sig för att göra det lite i smyg för mamma. Och mamma hon väntar och väntar och tjatar. Kommer du inte snart. Vi ska gå nu. Vad gör du? Då säger man lite lagom rymligt att jag klär på mig varma och sköna kläder för att jag inte ska frysa. De varma och sköna kläderna som sätts på under jeansen och tröjorna är vita. Och då vet mamma vad som är i görningen. Så mamma frågar lite försiktigt om det ska lekas på dagis idag. Och det ska det. Bästa kompisen och lilla 5½-åringen har bestämt att det ska lekas Star Wars på dagis. Och att det ska vara rätt kläder för leken. Så i smyg klär jag på mig mina Leia kläder under mina vanliga vardagskläder. Och så går skuttar jag glad i hågen i väg till dagis. Sött va! 