Jag har aldrig varit någon anhängare av Anna Wahlgren. Trots att jag fött fyra barn under ca 20 år har jag aldrig läst hennes böcker. Jag vet att de finns. Jag har sett dom. Hört talas om dom. Läst om dom. Och jag känner till hennes metoder. Jag har besökt hennes forum. Jag har läst i föräldratidningar. Jag har sett på TV. Jag har följt diskussioner. Hon har alltid skrämt mig. Jag har alltid tyckt det varit något obehagligt med henne och den bild av föräldraskapet hon ger. Nu lyssnar jag på boken Felicia försvann skriven av hennes dotter Felicia Feldt och bitarna faller på plats. Och jag inser att min rädsla för det hon står för varit helt befogad. Det är en hemskt tung berättelse. Jag är inte säker på att jag skulle orka läsa färdigt i bokform. Det gör ont. Det är fragmentariskt. Det är privat och det är mycket otäckt. Den är en beskrivning av den sorts föräldraskap jag inte kan acceptera. Det är uppenbart att mamman inte är frisk och att det är hennes sjukdom/ar som styr hennes handlande. Paradoxen och det hemska är att hon samtidigt som hon utsätter sitt barn för detta skriver handböcker till föräldrar och låtsas som något annat. Och det i offentlighetens ljus.
Grundinställningen i mitt eget föräldraskap är att barns verklighet, upplevelser och berättelser alltid måste väga lika tungt, om inte tyngre, än de vuxnas. Som jag ser det handlar det om makt. Barnet är beroende och det är vi som är vuxna som har makten. Därför är ett så viktigt att vi tar oss tid att lyssna. Att verkligen ta oss tiden att försöka höra vad det är våra barn har att säga oss. Det är det enda råd jag vill ge föräldrar. Lyssna på ditt barn. Det är faktiskt det enda du verkligen behöver göra! KRaMaR FRåN MiG
