Jag var tvungen att ta hand om en av min barndoms stora demoner idag. Min hemska tandläkarskräck. När jag var liten så var barnet längst ner i hierarkin i samhället. Man skulle vara lydig, tyst, snäll och osynlig. Förmåga att anpassa sig, trycka undan tankar och känslor, att osynliggöra sig själv och sina inre behov var egenskaper som uppmuntrades hos en liten flicka. Det lärde jag mig av vuxenvärlden utanför min familj. Hemma var jag nog lite hit och dit men det gick inte för sig ute i den stora världen.
Speciellt inte hos den tandläkare jag gick till. Långa korridoren som luktade skräck. En stor matrona till tandläkare som med hårda nypor tog tag i uppgiften att borra mina små tänder sönder och samman för att sedan fylla dom till bredden med giftigt amalgam. Jag var så rädd. Jag kissade på mig. Det gjorde ont. Ingen tröstade. Men jag förstod med all önskvärd tydlighet att det var fel av mig att göra och känna så.
Nu hade jag oturen att tugga sönder resterna av en av dessa urborrade kratrar till tänder. Så jag fick snällt ta rädslan i hand och gå och laga den. Och vilken skillnad. Nu går vi i och för sig till en noga utvald. Väldigt bra. Och god tandläkare. Men i alla fall. När jag låg där med sug och sudd och klämma och borr och allt i munnen kände jag igen känslan. Paniken jag kände när jag var liten. Men den här gången tog jag mig själv i handen. Gav det lilla barnet en tröstande klapp på kinden. Andades lugnt och fint. Och fick hela trasiga tanden och även själen lite lagad. Jag ger mig själv ett stort bokmärke som belöning. Jag samlade egentligen på bebisar men det går bra ändå.
KRaMaR FRåN MiG
3 kommentarer:
åh ush men vad bra att det gick så bra...det finns en helt underbar tandläkare i järna .
Han heter Marlon Wolfe och har sin praktik på bergsgatan och han är fantastisk just när man är så där rädd som ochså jag är,aldrig när jag är där.
jättestor kram
Modig du är! Heja dej! Ja jag tycker att du kan få en hel hög med bokmärken.Kram!
Jag gick till en überdyr tandläkare för kanske 10 år sedan. Hans mottagning var så hypermodern och genomtänkt och personalen drillad i service att min tandläkarskräck gick över. Jag fick ligga och lyssna på musik i heltäckande hörlurar när jag var tvungen att göra en rotfyllning. För säkerhets skull hade jag också med mig en liten nalle och en av sköterskorna höll min hand.
Nu har jag en mer ordinär tandläkare som inte är så fancy schmancy, men hon är snäll och tålmodig och vet att jag fortfarande är lite nervös.
Skicka en kommentar