torsdag 15 oktober 2015

Jag och du och tilliten





En sak som intresserar mig väldigt mycket är hur saker och ting är egentligen. Det är sånt som sysselsätter mina tankar mest hela tiden. När jag blev sjuksköterska skrev jag en C-uppsats om vårdrelationen utifrån ett filosofiskt och psykodynamiskt perspektiv skulle man kunna väl säga. 

Då kom jag i kontakt med Martin Buber.  En filosof och professor i religionsvetenskap och socialfilosofi Tyskland och sedan i Israel/Palestina på 1900-talet första hälft.  Martin Bubers mest kända verk är Jag och Du (1923), där han formulerar grunderna i sin relationistiska filosofi. 

I centrum står hans uppfattning att människans värld har två grundläggande dimensioner, jag-det relationen och jag-du relationen. I en jag-det relation är parterna objekt för varandra medan de i jag-du relationen istället är subjekt. I det mellanmänskilga kan jag-du relationen uppstå i äkta möten genom äkta samtal där den som deltar bidrar med sig själv. I äkta möten människor emellan upphör vi att vara objekt för varandra och blir istället subjekt. Kanske man skulle kunna säga två jämställda parter

Enligt Buber finns det två fundamentalt olika sätt att inverka på människor. Påtvinga eller frigöra. Propagandisten vill påtvinga, medan pedagogen vill frigöra. Propagandisten bryr sig inte om den människa, han vill påverka som person. Den andres egenskaper tillmäts ingen vikt förutom i de fall de är nödvändiga att känna till för att besegra den andre eller på annat sätt utnyttjas. Allt är en kamp där det gäller att vinna stöd bland flest anhängare. 

Pedagogen lever i en värld av individer. Han ser varje individ som bärare av ett speciellt uppdrag i tillvaron. Det är pedagogens uppgift att finna de inneboende krafterna i individen och ledd vid handen finna det som hon är ämnad för. Pedagogen vet hur att utnyttja dessa krafter både i sig själv som i den andre. Han är heller inte rädd för att förlita sig på dem.  Tillit. Det är vackert.

Jag tror alldeles för många människor idag har alldeles för högt ställda förväntningar på vad det där äkta samtalet är för någonting. Att det är något väldigt speciellt. Att det sker under särskilda procedurer. På särskilda platser och med speciella tonfall. Men det är egentligen raka motsatsen. Möjligheten till äkta samtal som leder till äkta möten finns överallt hela tiden. Allt det där andra. Det där runt omkring, det är sånt som stör och motarbetar det äkta mellanmänskilga mötet. Ett äkta möte är ett sånt som bara är. Som uppstår när man bidrar med sig själv. Öppnar sitt hjärta och inte ser den andre som ett objekt utan som ett subjekt. Plättlätt. Eller hur?

Det är sånt jag kan tänka på om hösten.

3 kommentarer:

Ingrid sa...

Fint skrivet! Kram Ingrid

mammagumman sa...

Tack Ingrid! Kram ❤️

When i wake in the morning sa...

Ja, så är det verkligen! Alla de där samtalen som en bara råkar halka in på. De är ju de som stannar kvar!