It takes a village to raise a child

Bellerby & Co, Globemakers

Bild på syriska barn i ett flyktingläger 

Det låter så fint när Hillary Clinton eller någon annan säger det - "It takes a village to raise a child". Man ser framför sig gruppgemenskapen. Den lilla byn. Klanen som tar hand om de sina. Sina ungar. Låter dem växa upp i gemenskapen. Fostrar dem till att föra traditionen vidare. 

Men om man reflekterar över denna snäva syn på begreppet "village" idag i en allt mer globaliserad värld. Då leder ju det synsättet till en segregerad värld. Ett vi och dom. Där min lilla klan fostrar våra barn för vår framtid. Då känns det kanske lite mindre bra. Om jag med min lilla grupp skall värna om de mina i min del av världen. För en bättre framtid för just oss. 

I den postkoloniala, postindustriella värld vi lever i idag, vilken by är det då som skall fostra våra barn? Själv är jag fostrad i 1970-talets socialdemokratiska folkhem. Det står så väldigt tydligt för mig. Hur internationell solidaritet, värnandet om de svaga, framtidstron, tron på samhället och att varje individ är lika viktig i gemenskapen har format mitt vuxna jag. Så för mig så måste vår by eller vårt samhälle inkludera hela samhällets alla barn. Det är kanske inte alltid endast mina behov som skall styra. Eller ens just mina barns behov. Utan alla våra gemensamma barns behov. Och om man då vill vara solidarisk så måste de vara de barn som behöver mest vars behov skall styra. Även om just jag i det privata självklart står mina egna barn närmast. 

Men om man lyfter blicken lite. Försöker se helheter. Se vår värld. Och vår jord som en helhet. 

Så hur vill vi då ha det i framtiden. Vill vi ha solidaritet fred och gemenskap. Eller räcker det om just mina barn har allt det som just de behöver? Det är vi som lever här nu som skapar vår framtid.

KRaMaR FRåN MiG