I mitten av förra veckan fick vi veta att stadens äldsta skola med 120 år på nacken och som jag gått i, min pappa gått i och min syster, mina barn och hennes barn gått och går i, planerades att läggas ner och tömmas till förmån för bostäder och parkeringsgarage. Först blir man liksom häpen och tänker att Nej det kan väl inte vara sant, va? Så får man veta lite mer och förstår att Jo, så tänker dom visst göra. Beslut om måndag. Det kunde vi inte acceptera och drog ihop en grupp med föräldrar och andra och började jobba. Och vilket jobb sen. Ordna möten med politiker. Ringa rektor. Prata med föräldrar. Trycka upp flygblad. Rita banderoller. Samla till möten och kontakta media. Resultatet blev att ärendet kommer att återremitteras vid dagens möte och skjutas upp tills vidare. Vi får hålla tummarna för det och får fortsätta bråka för det här kan vi bara inte acceptera! Sen fyllde min lilla morsdagsblomma fem år och vi ordnade loppis på vår bakgård. Loppisen regnande i och för sig nästan bort men blev fin ändå. Vilken helg! Man känner att man lever. Och det är fint!
p.s Gå gärna in och gilla Rädda Oxbacksskolan på Facebook, tack snälla!
KRaMaR FRåN MiG
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar