När jag vaknade imorse var världen där jag bor förändrad. Ett nytt ljus. Lite pastellfärgat och massa massa massa snö. Jag tänker att det så det är nu. Nu börjar det nya. Tänker på pappa hela tiden. Tänker att jag önskar att han fått uppleva detta pastelliga och njuta av det. Men det var inte så det var. Han kunde inte riktigt njuta. Inte sedan han fick veta att han var sjuk. Kanske inte innan heller. Det kanske inte ingår i mansrollen att njuta. Sitta ner en stund och ta in nuet och njuta det. Nuet just nu kanske inte är så njutbart. Men så ändras ljuset. Jag lyfter blicken. Ser det där pastelliga snötäcket. Tankarna skingras en stund. Nuet kanske inte njuts men känns i alla fall lite lättare att bära.
5 kommentarer:
Fint att ändå kunna se det vackra runt omkring mitt i sorgdimman! Styrkekram från M
Kramar om och känner med, min pappa finns ju inte heller längre.
KRAM
Är med dig i tanken..kram
kram till er!
Intressant tanke, att det inte ingår i mansrollen att njuta. Ibland får jag också en känsla av att många män ser mer till målet än vägen dit. Det är mycket hierarki och tävling mellan män.
Nåja, blabla. Saker man ser. Kram till dig!
Skicka en kommentar