Alla hjärtan pickar och slår. En förutsättning för vårt liv. Sen en dag stannar det och då är det slut. Det är rätt obegripligt. Men det är också så tydligt. Så enormt glasklart när det sker. Så många gånger har jag, i mitt tidigare yrke, varit med när det där allra sista lämnar kroppen. När själen vandrar vidare ut och upp och vart då? Det vet jag inte. Men någon annastans är det i alla fall. Och vi som blir kvar får inte följa med. Vi vet inte och vi förstår inte. Vi kan bara bidra med att hjälpa till en bit på traven. Genom att låta det ske. Låta den som ska gå också få göra det. Att få gå i frid. Det är det minsta man kan begära Att få gå i frid. Jag tänker på dig idag lilla pappa. Och andra med som fått gå. Jag hoppas ni fått gå i fred. Vila i frid, pappa. Kärlek till dig och alla andra med.
4 kommentarer:
Vackert skrivet, som alltid. Ja, det är verkligen speciellt att vara med då någon dör. För min kan jag bara konstatera att de jag satt vak hos fick en speciell plats efter mitt hjärta, efter sin död, trots att det var något jag gjorde i mitt yrke.
Tack för din fina kommentar på min blogg. Den värmde.
Kram.
vackert skrivet, får tårar i ögonen
Fina du..han har det alldeles säkert jättebra å han är med dig i hjärtat..varje dag. Det är vad jag tror om min mamma, mormor, morfar och faster. Genom att hedra deras minne så finns de ju med en...
Kramar
Fint!! ♥ till dig!!
Skicka en kommentar