tisdag 16 juni 2009

Ett hjärta är alltid rött


Min pappa är väldigt sjuk. Det har vi vetat i ett års tid. Från början syntes det inte så mycket, men nu har han gått över en gräns. Det verkar som om läkekunskapen inte kan göra mycket mer. Nu är det upp till tiden och oss han har omkring sig. Vi gör så gott vi kan och det är inte alltid varken lätt eller rätt. Men vi vill väl. Han ska ha det finaste möjligt. Det är han värd. Det är han. På bilden syns mitt fina vattenbad från Tina Hellman. Det är fullt med vatten nu förstås när det regnat i flera dagar. Men idag tittar solen fram. Det ska jag försöka ta vara på. Och mig själv ska jag ta vara på. Det är jag värd.

10 kommentarer:

Malin sa...

Å, kära vän. Önskar det fanns något jag kunde säga för att lindra. Tänker på dig. Ta hand om dig.

Mian sa...

Ibland räcker inte orden till. Ibland kan inget ge tröst. Ibland är livet väldigt orättvist. Din pappa har nu varje fall tur som har en familj som älskar honom. Och jag kan bara tala om att jag tänker på er och skickar styrkekramar.

Maribella sa...

Usch vad jobbigt!!
Hoppas du tar dej tid att vara dotter/abhörig och inte sjuksköterskan i familjen!!! Det finns andra som kan ta den biten!!
Stor kram!

flickanochtanten sa...

kram. det är sorgligt och vackert och ibland så långt från det vardagliga livet att det känns overkligt.

mammagumman sa...

Tack för alla snälla och kloka kommentarer och tankar. Man känner sig trött och sliten ibland. Och, Maribella, usch det är jobbigt att se hur vården INTE tar den bit den ska. Men tur som var så hände något bra igår så nu får vi alla vila en liten stund och det är precis vad vi behöver. Inte minst pappa.
Kram Anna

Therese sa...

Jag känner med dig och din familj i denna svåra tid, styrka finner du inombords men låt tårarna och sorgen få komma och ur det finner du nya krafter! Kramar Therese ♥

SiriR sa...

Saa trist aa hoere. Ta godt vare paa deg selv og paa hverandre! Gode tanker til dere.

eva h sa...

massor av kärlek till er

toveb sa...

sänder en tanke till dig!

mammagumman sa...

Tack alla fina vänner för tankar och stöd. Det är skönt att få perspektiv på vardagen som anhörig. Att kunna få känna att allt annat finns kvar, trots allt. Kram Anna