Lagen om alltings djävlighet

Jag har ju antytt det tidigare. Att tekniken inte riktigt velat samma som jag. Det handlar om allt möjligt som inte alls fungerat som det ska i varuhuset. Först fick jag vänta i evigheter på kassaapparat. Sen kom den. Sen fick jag vänta i evigheter på kortläsare. Sen kom den och det var fel sort. Analog i stället för digiatal. Sen kom rätt sort men då dog internet. Så i en och en halv veckas tid har jag ringt och ringt och ringt och ringt och ringt och försökt få allt detta fixat. Och nu är allt på plats. Som om inget har hänt. Och flitens lampa har lyst. Och så har poletten trillat ner och så har jag och äldsta sonen fixat med hemsida och webshop och allt sånt som skall till. Jag är så stolt att vi löste alla knutarna. Och tacksam över den support jag fått av mer kunniga personer. Och voila - en ny hemsida! Typ min åttifjärde efter det att jag startade butiken. Och dom blir bara bättre och bättre, om ni frågar mig. Tack och lov kan jag nu lämna detta bakom mig och ägna mig åt andra nöjen. Lovely!

När man är 5½ år

När man är 5½ år så händer det fasligt mycket. Det är ett som är säkert. En massa saker kan man göra själv. Och man vill göra en massa saker själv. Och också för sig själv. Eller med en kompis. Man klär på sig själv. Man bestämmer vad man ska leka. Och man bestämmer sig för att göra det lite i smyg för mamma. Och mamma hon väntar och väntar och tjatar. Kommer du inte snart. Vi ska gå nu. Vad gör du? Då säger man lite lagom rymligt att jag klär på mig varma och sköna kläder för att jag inte ska frysa. De varma och sköna kläderna som sätts på under jeansen och tröjorna är vita. Och då vet mamma vad som är i görningen. Så mamma frågar lite försiktigt om det ska lekas på dagis idag. Och det ska det. Bästa kompisen och lilla 5½-åringen har bestämt att det ska lekas Star Wars på dagis. Och att det ska vara rätt kläder för leken. Så i smyg klär jag på mig mina Leia kläder under mina vanliga vardagskläder. Och så går skuttar jag glad i hågen i väg till dagis. Sött va!

Det var väldigt tyst här i huset. Pappagubben har tagit med sig småflickorna på en tur till utgångspunkten. Den lilla del av världen där han kommer ifrån. Där han har sina rötter och sin grund. Hemma är mammagumman och storpojkarna. Vi har det bra vi. Har ägnat dagarna åt arbete och kvällarna till att se på actionfilm och äta skräpmat. Riktigt härligt har vi haft det. Nu är det söndag förmiddag. Tyst och stilla. En massa måsten som ligger på hög. Men så skönt att bara göra inget. Det är viktigt det med.

En bild säger mer än tusen ord!

Att bära sitt barn är det bästa man kan göra. I det som gud skapade nämligen min egen kropp och mina armar det är inte så dumt. Men sen kom människan på att använda olika sorters hjälpmedel att bära sin avkomma med. En tradition som fått stå tillbaka lite den senaste tiden (om man ser människans tid på jorden som en meter så vad motsvarar de sista hundra åren då?). Men tack och lov har detta att ta ungarna ur vagnarna och babysittrarna och babyskydden och allt vad det är och i stället bära sina små kära med enkla hjälpmedel kommit tillbaka. Och tack och lov hade jag turen att komma i kontakt med detta med min sista lilla plutta. Visst har jag burit de andra tre på många olika sätt men detta med bärsjal och ergonomisk bärsele är faktiskt helt outstanding. Man blir lite som en frireligiös på ett väckelsemöte. Orden stockar sig. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga för att föra fram alla mina känslor och tankar omkring detta fantastiska fenomen. Men det ordnade sig så fint ändå. För jag har ju Lollo. Och hon satte sin prägel på ett fint foto av en underbar liten bebis. Och se så fint det är. En bild säger mer än tusen ord. Se och njut!

It was a beautiful day.....

Det började så bra med vackraste vädret någonsin och en liten fotoorgie med nya kameran. Men sen hamnade vi dessvärre i teknikens klor. Inte vilken teknik som helst utan den inte så väl fungerande teknikens våld. Åh. Vilken plåga. Helpdesk efter helpdesk. Osv osv. Så det blev en väldigt tröttsam dag. Skönt att den är över. Och tack och lov kan just denna dag inte komma åter igen.

p.s. det finns ledtråd här till Toril.....d.s.

Saturday I´m in love - diskbänksrealism a la mammagumman

Ok! Jag är kär. Fast. Hjärtat bankar och slår. Och lite handsvett med. Denna kamera ger mig gåshud. Så lätt och smidig. Vacker och känslig. Ger mig så mycket vackert tillbaka. Så tack för alla glada tillrop. Till Toveb vill jag bara säga att jag inte förstår hur det kan bli så nära men ändå inte mitt i prick för vissa. Dessutom TVÅ gånger. Men vad vore världen utan de som är lite mer sina egna än vi andra. Kram tovebhjärtat. Jag tror du vet att jag bara skojar med dig. Liksom jag skojar lite med mig själv. Ha en skön helg alla sköna människor.

Gissa vem som

Gissa vem som skaffat sig en ny kamera i alla fall då. Mammagumman förstås. Åter till nollpunkten åter igen. Bilden som illustrerar dagens inlägg i tagen med min älskade gamla Nikon FM och året var väl ca 1985 eller så. En Nikon FM var ett obligatorium för dåtidens konstnärligt lagda ungdomar. Dagens kamera är en Nikon D3000. Ett måste för dagens vuxna bloggare. Så nu är jag en av er. Vi som har systemkamera. Fast digital. Mitt alibi är inte att jag är shopoholiker. Utan nyttan för firmans räkning. Nu ska här fotas till webshopen så ögona blöder. Och så kanske ett och annat konstnärligt mästerverk med då och då. Vem vet...

Nu är det klart!

Det tog emot. Men nu är det klart. Jag har slutligen flyttat syhörnan ner till butiken på stan. Till en början tog det emot. Det kändes det som ett alldeles för stort steg. Framåt eller kanske bakåt. Bakåt i tiden eftersom det var där jag började min yrkesbana. Med mina egna små symskiner på mörka kontor bakom scenen på olika fria teatrar för en himla herrans massa år sen. Sen har maskinerna flyttat hem. Barn har fötts. Utbildningar har slutförts. Nya barn har fötts. Yrkesbanan tog andra vägar. År har gått. Maskinerna har vilat många år. Jobbat ibland. Mer på sista tiden. Men nu är det tänkt att det ska ingå in konceptet. En barnbutik med ett eget syhörna. Mammagummans små filtväskor, tygdockor, lapptäcken och annat ska sys här i lilla kontoret på baksidan. För att få plats med lilla syhörnan fick vi flytta undan annat och rådda om och fixa nytt lite nytt. Nytt och helt ok. Och hur blev det hemma då? Tomt och ljust och rätt snyggt. Det ska nog gå bra. Lilla mammagumma, det kommer att bli bra. Men det tog faktiskt emot. Kändes till en början som ett alldeles för stort steg...