Pappagubben är där uppe och viker tvätt. Själv är jag nere i köket och låtsas att jag surfar och bloggar och annat. Men egentligen håller jag på och förbereder något i smyg. För imorgon firar vi pappagubbens födelsedag. Det skrivs en hel del om kärleken till barnen i den här bloggen men det finns en till här hemma som jag är rätt kär i och det är min alldeles egen lilla pappagubbe. Utan honom vore inget av allt det det andra möjligt. Så känns det i hjärtat och så hoppas jag att det förblir. Lova att inte skvallra till honom nu. Jag ska se till att han är långt ifrån husets alla datorer tills det är dags att nattinatta. Och imorgon blir det födelsedag. Hurra!
Julen i år blev ju lite hit och dit. Mycket pga av att december blev dubbelarbetets månad. Annars brukar advent användas till att vänta. Vänta på julen. Vänta på lov. Vänta på att året skall vända och att ljuset skall komma åter. Årets december sa bara svosch och så vart det jul. Pappagubben och alla barnen fick sköta julstöket i fred. Och lika bra var det. Aldrig har barnen varit så glada och nöjda och tindrat så med ögonen. Fast att jesubarnet låg nerpackad i en låda i skrubben. Julkorv saknades på julbordet. Pepparkakorna var köpta och vi inte hade ett enda rött ljus i ljusstakarna. I stället hängde vi ljuslyktor i takkronan och köpte tulpaner i bukett. Fint som snus har vi haft det. Lugnt och skönt. Vi hade till och med turen att få ha en liten julkatt inneboende och som tassat omkring och spridit trivsel med sitt ständiga spinnande. Vilken lärdom skall jag dra av detta? Förmodligen att jag borde lära mig att hålla fingrarna i styr när det gäller att administrera familjens högtider. Undrar om jag kommer i håg det nästa år?
