Idag den 31 juli 2015 inträffar en sk blå måne. Sånt är spännande tycker jag.
Astronomiskt sett är en blå måne den tredje fullmånen i ett kvartal med fyra fullmånar. Det är kalenderårets extra 13:e fullmåne.
I år inträffar den idag som är månadens sista dag och juli har på så vis fått två fullmånar. En i början av månaden och en i slutet. Den vanliga är ju liksom en fullmåne / ett månvarv per månad så att säga.
Det här fenomenet har alltid intresserat människor. Inte minst tidigare i historien när vi levde i naturen och vår värld inte var upplyst av elektriskt ljus och himlen, stjärnor och planeter därför var synliga på ett helt annat vis. Då blev himlafenomenen viktiga och laddade med magiska egenskaper och föreställningar. Men himlakropparna behöll också sin magi senare i historien när naturvetenskapen tog vid efter magikerna och undersökte, räknade och kartlade vår värld med hjälp av fysik, teknik och matematik. Tänk bara vilka enorma mängder pengar och vilket arbete som lagts ner på rymdforskning, inte minst de senaste 50-60 åren.
Denna blå måne står dessutom i stjärnbilden Vattumannen vilket ger den lite extra glans.
Jag älskar fullmånen. Speciellt när den är lite udda. På nåt sätt så tänker jag att den berättar för oss om vårt ursprung. Den påminner oss om allt det som finns där ute och som fanns där innan oss. Och som kommer att finnas där efter oss med för den delen.
Den visar oss hur små vi egentligen är i det stora hela. Något som kan vara viktigt att reflektera över då och då. För att bevara vår ödmjukhet. För universum och för moder jord som låter oss vara här en liten stund. Namaste!
